Hem2009.10.14
Det finns absolut ingen bra start med detta inlägg. Vart ska man börja?
Det var ett väldans oväder inatt. Regnet öste ner och vinden var hård. Det var inget jag märkte, utan det var något jag hörde av andra. Jag sov nog som en stock, första natten på länge.
Tidigt på morgonen, 05.45 för att vara exakt, ringer väckarklockan. Jag kastade mig upp ur sängen. Det blir alltid lite liv i mig de första sju, åtta sekunderna när klockan ringer.
Det var bara att kliva upp för att göra sig i ordning.
När jag tittade närmre in i spegeln såg jag hur bedrövlig jag såg ut. Man kunde nästan tro att jag precis hade klivit upp ur graven. Det kändes som det, var alldeles seg och trött.
Jag visste redan vilka kläder jag skulle ha på mig, så jag hade lite tid att krypa ner och lägga mig under täcket med Markus. Jag kände inte för att gå upp, jag ville ligga kvar länge. Helst somna om och vakna upp med honom igen.
Men även hur mycket jag än ville ligga kvar under det varma täcket var det att säga åt sig själv att gå mot bussen.
Mörkt och kallt, men inte så kallt som jag hade ställt in mig på. Fast jag frös ju förstås ändå.
Jag gick längs vägen mot busshållsplatsen och möter på längre håll gubben som jag varje morgon åker bussen med. Han är läskig och inte så trevlig av sig. Det brukar gå på fler, men i dag var det bara han och jag. Som jag alltid tänker, tänkte jag även den här morgonen: jag kommer att dö.
Äntligen kunde bussen komma. Jag försökte koppla bort att han fanns där. Han satte sig, som alltid, längst fram, medans jag gick långt bak i bussen.
Åh, vad jag älskar att åka bussen på morgonen då det är mörkt ute och man vet att man har en hel timme att åka. Det värsta jag vet är när nästa hållplats är "Roslags Näsby Trafikplats". Då är det givetvis min tur att gå av. Jag vet att jag har en bit att gå och att det är kallt ute.
Idag var det glint, jag höll på att dra mig ett flertal gånger, men jag klarade mig bra.
Jag skulle ha fått arbeta med strömming idag, men det sket sig. När jag klev innanför dörrarna berättade ena "tanten" att strömmingen är rutten. Det var bara att slänga den.
Jag hade inget emot det. Fisk är inget jag väljer i första hand. Därför fick jag börja med vegetariska rätten, zuccuni fylld med olika rotfrukter.
Jag fick även göra kokostoppar, precis som igår. Det var inte det roligaste. Men saker måste göras ibland.
Dagarna på jobbet har gått fort, det är jag väldigt glad över. Känslan som är när man kommer utanför dörrarna runt halv fyra är bara för underbar, en stund, tills man vet att man ska dit imorgon också. Jag stormtrivs, verkligen, det som är det jobbiga är tiden att gå upp. Man hinner inte gå därifrån föräns man ska dit igen.
Nu sitter jag här.
Sängen ropar snart skulle jag tro.
Imorgon är det dags igen.
God natt / S
Dagens plus: SNÖ!
Dagens minus: Människor
Det var ett väldans oväder inatt. Regnet öste ner och vinden var hård. Det var inget jag märkte, utan det var något jag hörde av andra. Jag sov nog som en stock, första natten på länge.
Tidigt på morgonen, 05.45 för att vara exakt, ringer väckarklockan. Jag kastade mig upp ur sängen. Det blir alltid lite liv i mig de första sju, åtta sekunderna när klockan ringer.
Det var bara att kliva upp för att göra sig i ordning.
När jag tittade närmre in i spegeln såg jag hur bedrövlig jag såg ut. Man kunde nästan tro att jag precis hade klivit upp ur graven. Det kändes som det, var alldeles seg och trött.
Jag visste redan vilka kläder jag skulle ha på mig, så jag hade lite tid att krypa ner och lägga mig under täcket med Markus. Jag kände inte för att gå upp, jag ville ligga kvar länge. Helst somna om och vakna upp med honom igen.
Men även hur mycket jag än ville ligga kvar under det varma täcket var det att säga åt sig själv att gå mot bussen.
Mörkt och kallt, men inte så kallt som jag hade ställt in mig på. Fast jag frös ju förstås ändå.
Jag gick längs vägen mot busshållsplatsen och möter på längre håll gubben som jag varje morgon åker bussen med. Han är läskig och inte så trevlig av sig. Det brukar gå på fler, men i dag var det bara han och jag. Som jag alltid tänker, tänkte jag även den här morgonen: jag kommer att dö.
Äntligen kunde bussen komma. Jag försökte koppla bort att han fanns där. Han satte sig, som alltid, längst fram, medans jag gick långt bak i bussen.
Åh, vad jag älskar att åka bussen på morgonen då det är mörkt ute och man vet att man har en hel timme att åka. Det värsta jag vet är när nästa hållplats är "Roslags Näsby Trafikplats". Då är det givetvis min tur att gå av. Jag vet att jag har en bit att gå och att det är kallt ute.
Idag var det glint, jag höll på att dra mig ett flertal gånger, men jag klarade mig bra.
Jag skulle ha fått arbeta med strömming idag, men det sket sig. När jag klev innanför dörrarna berättade ena "tanten" att strömmingen är rutten. Det var bara att slänga den.
Jag hade inget emot det. Fisk är inget jag väljer i första hand. Därför fick jag börja med vegetariska rätten, zuccuni fylld med olika rotfrukter.
Jag fick även göra kokostoppar, precis som igår. Det var inte det roligaste. Men saker måste göras ibland.
Dagarna på jobbet har gått fort, det är jag väldigt glad över. Känslan som är när man kommer utanför dörrarna runt halv fyra är bara för underbar, en stund, tills man vet att man ska dit imorgon också. Jag stormtrivs, verkligen, det som är det jobbiga är tiden att gå upp. Man hinner inte gå därifrån föräns man ska dit igen.
Nu sitter jag här.
Sängen ropar snart skulle jag tro.
Imorgon är det dags igen.
God natt / S
Dagens plus: SNÖ!
Dagens minus: Människor
Kommentarer
Trackback
